För att återvinna någon form av relevans, i en allt mer polariserad värld av smarthphones och surfplattor, har Microsoft nyligen gjort två tillkännagivanden:
- Office kommer bli tillgängligt för iPad
- Windows Mobile erbjuds gratis till hårdvaruutvecklare, till skillnad mot tidigare då man istället insisterade på att få betalt.
Under en längre tid har det setts som en stor miss att Office inte funnits för iPad. Den här gången känns det som att det är Apple som gör Microsoft en tjänst, i motsats till när Bill Gates 1997 – via en videolänk – gjorde Steve Jobs sällskap på scen för att meddela att Microsoft åtog sig att släppa Office för Mac.
Hoppa ca 30 minuter in för att se Gates inte superpopulära framträdande.
Skillnaden mellan då och nu kan inte vara mer uppenbar. Då dominerade Microsoft. Idag överstiger intäkterna enbart från iPhone-försäljningen Microsofts totala intäkter.
I grunden är detta ett erkännande: Produkter som Office räcker inte för att människor ska köpa Microsoftsurfplattor. Och surfplattor kommer sannolikt att gå om bärbara datorer som de primära enheterna.
Android vinner slaget om smartphones på de allra flesta marknader (även om Apples vinst är högre). För Microsoft hade det så klart varit fantastiskt om Amazon skulle välja MS Mobile till sin nya telefon som tros lanseras inom kort. Men troligen kommer även Amazons telefon gå på Android. Dock har inte Android-surfplattor kommit ifatt iPads och Amazons Kindle Fire är inte heller ikapp.
Flera av de beslut som togs i slutet av Steve Ballmers tid som VD på Microsoft, fick många att höja på ögonbrynen (som att köpa Nokia). Men Microsofts senaste tillkännagivanden visar kanske att nya VD:n, Satya Nadella, har en mer pragmatisk syn på företagets framtid. Även om tanken på att behöva ta fram appar för tre olika mobila operativsystem kanske avskräcker, så är konkurrensen välkommen. Kanske får vi äntligen se en tredje häst på den mobila kapplöpningsbanan.
När det kommer till lanseringen av Office för iPad är det knappast någon ”game changer” utan lämnar snarare känslan av ”too little, too late”.